Hösten som visserligen som enligt mig är över, är min favoritårstid. Det är vacka färger ute, det är tiden då min favorithögtid Halloween kommer. Men varje höst händer samma sak.

Jag blir nedstämd och mina demoner vaknar.

Jag har inte velat skada mig på väldigt länge men på den senaste tiden har jag återigen börjat tänka på rakblad och andra vassa föremål och tankar som "ristar du lite på huden kommer ingen märka något, du går ändå i långärmat nu eftersom du fryser så jävligt" kommer titt som tätt.

Just nu är det en jobbig period. Det har varit det länge. Jag och min prins har haft problem i över ett år och nu börjar dessa problem tära något enormt på mig. Så mycket att jag faktiskt har haft tanken flera gånger att det bästa kanske vore att bara avsluta vårt förhållande. Men jag älskar honom och jag vill verkligen dela mitt liv med honom men vi Måste hitta strategier för att vårt förhållande ska hålla.

För ca två veckor sedan hände något som inte har hänt på väldigt länge. Jag stängde av helt. Det händer ibland att jag inte orkar med verkligheten och därmed kanske stänger av i några dagar genom att fly undan i böcker, som är det vanligaste, eller filmer och tv-serier.

För två veckor sedan skedde en rejäl nedstägning. Jag började kolla på en tv-serie som heter Hart of Dixie och låg varje dag och bara kollade på den serien. Jag brydde mig inte om något alls. inte min sambo, inte min skola, Ingenting! Tre säsonger senare fanns det inget mer att se och jag var tvungen att ta itu med mina känslor vilket resulterade i en kväll med för mycket vin för mitt eget bästa, ett långt samtal med sambon och alldels för mycket tårar än vad jag hade önskat. 

Jag är inte avstängd längre, jag känner smärtan inom mig. Jag hör mitt mörker locka med saker som lättade mina bekymmer för i tiden men jag kämpar! 

Jag har i flera månader funderat på att ringa en psykolog/kurator och börja prata för att kanske hitta strategier för att hantera situationen som jag befinner mig i. Den är ovanlig. Jag känner ingen annan som lever med en människa som är föredetta missbrukare och har en sjukdom som heter Hypersomnia och jag VET inte hurjag ska orka om inte något händer så att han inte är som han är nu. 

För det är egentligen det som allt bottnar i: 

Jag orkar inte vara den som har koll på allt, jag är mer eller mindre en morsa till honom för han är alltid så trött så jag måste tjata till mig om något ska hända. T ex städa hemma rent spontant för att det är stökigt är inget som händer och jag är så otroligt trött på att Alltid vara den som tjatar på honom men gör jag inte det så händer det inget och jag måste göra allt själv. 

Ett annat stort problem för min del är vårt sexliv. Medicinen som sambon äter gör att han tappar sexlusten och jag tror även att det är något mer som drar ner den som han inte pratar om. Jag är en sexuell människa så är det bara och det är inte så att jag behöver ha sex flera gånger i veckan även om det hade varit trevligt men så som sitautionen är nu har vi inte ens sex en gång i månaden och då är det nästan alltid något fysiskt med honom som gör att sexet inte blir bra och jag känner mig därför så otroligt otrillfredställd och dessutom har detta dragit ner mitt självförtroende till botten. Det känns som att om inte jag super honom full och nöjer med mig dåligt fyllesex så ör inte han attraherad av mig vilket får mig att känna mig äcklig. Inte bra! 

Sedan har vi den tredje saken som gör att vi har otroligt mycket problem. Som alla vet så är jag en känslomänniska och även om jag inte alltid pratar ut med en gång så kommer det alltid ut och jag berättar hur jag känner. Erick är inte sådan, han pratar inte. Trots att jag vet att det är massor som tynger honom så säger han inget utan låtsas som allt är bra och tror att jag inte märker att det faktiskt inte är så vilket också gör att jag lider. 

Visst han mår dåligt och jag kan inte ens tänka mig hur det är att vara i hans situation men han MÅSTE börja prata med mig för allt oftare funderar jag på att börja söka en egen läghenhet vilket skulle vara slutet på vårt förhållande. 

Så nu har jag fått gnälla av mig lite igen och få ut lite av all den frustration som jag bär på, och Självklart har jag tagit upp alla dessa saker med älsklingen så att den som läser detta inte tror att jag sitter inne med allt detta för han känner till alla mina känslor på detta området, förutom min längtan att skada mig själv igen, det har jag faktiskt inte vågat ta upp med honom. 

Ha det gott! 

Lite komiskt att det är exakt ett år sedan jag skrev här, på dagen!
Augusti har alltid och kommer alltid vara den värsta månaden enligt mig. Vilket är lite ironiskt med tanke på att hösten är min favoritårstid. Allt är så vackert då och det finns ingen äcklig pollen som vill förstöra min nära :-P

Jag har tänkt på det där med människors mörker. Alla har det men ingen pratar om det. För det ska inte finnas. På utsidan ska man visa den perfekta ytan. Alla mår bra och alla är nöjda med sina liv hela tiden. Och de personer så som jag själv behöver prata om det. Det är enda sättet för mitt mörker att försvinna. Sådana som jag vi är psykiskt sjuka eller psykiskt instabila och folk tittar snett på oss. Men vadådå? Jag sätter bara ord på de som alla känner ibland. Alla har demoner inom sig. Vissa har turen att aldrig få uppleva hur det är att höra dem men alla har dem.
Sen jag träffade min prins har mina demoner tystnat till stor del men ibland som idag så händer det något och dumma tankar återvänder. Men jag kan inte prata om det för pratar jag med prinsen börjar vi bara bråka för att mina dumma tankar sätter giller i huvudet på mig och moderskeppet har det tufft som hon har det utan att behöva höra mina mörka tankar.
Mina tankar idag är att det känns som att bara jag anstränger mig i min relation med Erick. Jag vet att det inte är så, tvärtom vi gör allt vi kan för att göra varandra lyckliga men mitt mörker försöker inbilla mig annat.
Tankar som att hur fan orkar folk med sina liv? Jag minns när jag var en liten ängel åh vad jag önskade att jag kunde bli vuxen fort för då får man göra vad man vill!! Wox vilken grej liksom men blev det så? Nej. Jag är vuxen och jag kan göra vad jag vill. Två helger irad har jag varit på fester imorgon kommer jag dricka och umgås med folk igen. Skit kul! Eller? Nej för man fastnar i tråkiga rutiner. Det är trevligt att träffa folk men hela tiden tänker man på hur man ska få tid, ekonomi och lust till allt man kan göra och i slutändan blir livet ganska tråkigt och då funderar jag på om man verkligen orkar. Det gör vi men jävlar vad jobbigt det är ibland.


Så nu har vi gnällt klart. Förhoppningsvis lämnar mörkret oss innan demonerna hinner fatta att jag är sårbar.

Puss och kram lilla ängeln

Ett tag sedan man skrev här... tja vad ska man säga, jag brukar skriva här när det är något jag vill dela med mig av eller om jag mår piss - för det mesta när jag mår piss.

Jag har mått rätt bra den senaste tiden... eller nej bra är väl att ljuga med skapligt, som jag tror de flesta människor har de. Jag har som vanligt haft mina bekymmer men jag har kunnat hantera dem. Eller bara lagt dem på hyllan till senare tillfälle.

Jag måste helet seriöst sluta lägga saker på hyllan som får mig att känna på ett visst sätt för förr eller senare när det blir en känsla för mycket så blir jag arg och jag fortsätter vara arg i humöret tills ilskan har försvunnit ur min kropp. Rätt sjukt ändå över att jag blir arg över små saker, undra om jag har aggressionsproblem?

Och till slut vill jag bara slå någon/något ofta spelar de ingen roll vad det är.

Jag borde göra som jag gjorde förr i tiden - gå på ett boxningspass på gymmet. Men det kostar pengar, något jag inte har pga av all skit som har varit med alla flyttar från Lödöse tills idag.

Så idag och de senaste typ två veckorna har varit en sån där arg period igen... då jag allra helst har velat skada någon (men eftersom vi på senare tid har blivit en bra flicka har vi slutat med det nu) så jag testade en grej när jag kände att jag höll på att koka över av ilska (över ytterligare en skit grej som i vanliga fall inte hade rört mig i ryggen) nämligen att gå ut och springa... bara springa allt vad jag har så långt jag bara orkar och sen slå i något hårt i naturen....

Det hjälpte, för stunden (för mer än så har det inte gått än) Men problemet med det var att jag trodde jag skulle dö efteråt. Det Brände Sönder I Halsen Och Jag Kunde Inte Andas!! Och det sägs att man ska få bättre kondition av att sluta röka. Jag rör på mig mer än när jag rökte men har sämre kondition än då... Sjukt va?!

I vilket fall som helst... Prio nummer ett när ekonomin är återställd: SKAFFA NYTT GYMKORT!!!!!!!!!!!

Tack och adjö från en trött men inte lika arg Alex

Det är konstigt hur det där med människan fungerar.

Jag har det bra, jag har det jävligt bra faktiskt.

En familj som älskar mig och alltid finns där, en underbar pojkvän med en tillhörande familj där som är lika underbara de, fantastiska vänner som alltid finns i ur och skur. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv, jag har hittat yrket som passar mig och går den utbildningen som krävs för att kunna jobba med det och har livet utstakat för mig. Inget kan egentligen hindra min totala lycka av att allt kommer att gå som jag vill.... utom en sak.

En återupprepande sak som jag inte förstår varför det inte kan lämna mig.

Mitt mörker, mina demoner, min destruktivitet.

Nu har det åter kommit igen, mitt mörker som försöker dra ner mig i den ändlösa brunnen av mörker, kyla, destruktivitet och ensamhet.

Men Jag Vill Inte! Jag Mår För Helvete Bra Nu!

Mörkret skiter som vanligt i vad jag vill. Demonerna använder fula trick och lockar med de som är farligast för mig. Mitt gamla begär och beroende av att skära mig...

Hela dagen idag har jag fantiserat om rakblad som kan förstöra min kropp, som får blodet att rinna, som ger den gamla kicken som gör att jag mår bättre.

Och det är Sjukt!

För vet ni.... det är snart 2 år sedan som jag fick mitt senaste återfall. Två Hela År Sedan!! Jag borde vara fri, jag tycker jag förtjänar att bli fri!

Men nej.... Och för er som tror att man är skär sig för att vara emo och att man inte alls kan bli beroende så är det fel.

Låt mig förklara. Definationen av ett beroende är att man måste öka dosen för att få en kick. När man skär sig så skickar kroppen ut endofiner och adrenalin. Endofiner gör att man mår bättre och adrenalin dövar smärtan m.m Det blir alltså en kick av det hela. En endorfinkick. Man blir alltså beroende av endorfiner och ju mer man skär sig desto mer van blir kroppen och då måste man öka dosen.

Första gången man skär sig så räcker det oftast med ett snitt för att få en kick.

När det var som allra värst för mig kunde jag skära mig upp mot 40 gånger under en dag och sova utan att skära sig först fanns inte på kartan!

Men nu har det gått nästan två år sen sist, jag har ett bra liv.

Så varför kan jag inte sluta vara så jävla destruktiv?? Jag vill för helvete slippa den här skiten.

Jag vill inte vara ett svin som fräser för minsta lilla, tar illa upp för minsta lilla och är orationell. För det enda jag kan göra är att uthärda för till slut ger alltid demonerna upp och jag blir åter mitt gamla vanliga jag men det gäller att folk runt omkring mig ska stå ut med.

Kan det vara så som min älskade säger? Att jag kommer att få återfall om och om igen tills jag har något som verkligen verkligen håller mig kvar i livet. En livsförsäkring som han kallar det. För min älskade vet ganska mycket om vad som har hänt i mitt liv, inte allt, och han säger att det inte skulle förvåna honom om mörkret får tag i mig och får mig att falla så djupt att jag faktiskt återigen försöker ta livet av mig. Han säger att han alltid finns för mig men att han inte kommer känna sig helt lugn fören jag har denna "livsförsäkring" för då vet han att mörkret och demonerna aldrig kommer få mig.

Men jag vill bli av med dom Nu!!

Ibland när man tänker att någonting ska ske på ett visst sätt så är det inte alltid så det slutar.

Som t ex skolan, alex äger ingen självdiciplin så när hon säger att hon ska plugga så och så mycket men det blir inte så. Som tur är så löser sig alltid allting så det är bra   

Alex saknar många av sina vänner, sjukt mycket!!

Hon myste med Sexbomben i skolan idag och de bestämde att de ska mysa massa nästa vecka och att den lilla ängeln ska åka till Huskvara och sova hos Sexbomben innan hennes kille flyttar in.

Hon saknar Blondie sjukt mycket med, sin älskade Blondie! Hon saknar tiden i Lödöse när Blondie bodde hos henne. De bråkade i sängen om vem som skulle ha den bästa platsen och när de lagade mat mitt i natten, Köttbullar och makaroner   

Sen saknar Alex självklart sin älsk med men de visste redan hela världen så de behöver jag inte skriva om    

Känner mig sjukt stressad. Så jävla mycket att göra i skolan och det känns som att man inte kommer att ha någon fritid alls de närsmaste två månaderna. Det är 3 tentamens uppgifter, tå grupparbeten Och B-upptsats på det... Oh My God! Ingen som nämnde att de skulle vara så här stressigt att gå i högskolan.
Men men hoppas allt kommer bli superb ändå   

Det är helt sjukt! Helt sjukt är den enda beskrivningen den lilla ängeln kan komma på för att beskriva hur det känns nu när dessa 10 dagar är till ända.

Redan i augusti bestämde den lilla ängeln och hennes älskade och prins att han skulle komma till Jönköping vecka 44. När de sedan blev tillsammans så bestämde de att de skulle vara med varandra i 10 dagar som de totalt blev med en vecka och en helg.

Eftersom den lilla ängeln och hennes älskade bor 14 mil ifrån varandra och båda har skola om veckodagarna så har de bara kunnat ses under helgerna. Så det har vart en form av milstolpe dessa 10 dagar för både flickan och pojken. Något de kunde längta till när det kändes jobbigt att de fick träffas så lite trots att de är nykära och egentligen vill vara med varandra hela dagarna i ända.

Med stormsteg närmade sig de 10 dagarna och sedan var de mitt uppe i dessa ljuva dagar då de fick tillbringa både dagar och nätter med varandra!

Lyckan var total, den lilla ängelns demoner var tysta, den mörka tunneln hon så ofta känner att hon faller igenom försvann och istället ersattes den med ett vitt ljus av lycka.

Det faktum att hon fick sova i sin älskades famn om nätterna och när hon hade sina hemska mardrömmar, som för henne tillhör vardagen och är en anledning till att hon sover så lite som hon gör, så väckte prinsen henne. Han väckte henne, lugnade henne och jagade bort demonerna med sin kärlek.

Den lilla ängeln kände sig lycklig och helt trygg, en trygghet som hon inte är bortskämd med. En trygghet hon i vanliga fall bara drömmer om.

Men eftersom tiden faktiskt fortsätter att ticka utan att man kan stanna den så kom självklart denna dagen. Den sista dag tillsammans innan den lilla ängelns prins var tvungen att återvända till den stora staden Göteborg.

Den lilla ängeln hade i flera dagar vart medveten om att denna dag. Att denna kalla ondskefulla söndag skulle komma men hon valde att ignorera den så klart.

Efter det att den lilla ängelns älskade hade lämnat henne, hade åkt iväg med det förbannade tåget så tog det inte lång tid för att allt de gamla skulle komma tillbaka. Hon har flertal gånger sagt att hon inte borde vara lycklig för när hon dras tillbaka till den grymma verkligheten så gör det lika ont varje gång. Är det verkligen värt den smärtan?

Den lilla ängeln vet inte, det enda hon vet är att hon längtar sig sjuk efter sin prins, den person som väcker henne ur hennes hemska mardröm och kommer med lycka och kärlek till henne. Hennes hjälte!

Mörket sluter sig åter omkring henne, hon känner sig åter likgilitg inför saker som borde beröra henne. Hon hör demonerna viska i örat på henne att hon har fått alldeles för mycket lycka, mer än vad hon förtjänar och nu ska hon straffas. Nu ska hon blöd! Det är enda sättet att få bort det onda och det vet demonerna och det vet den lilla ängeln.

Hon har nålar, rakblad och knivar. Det skulle vara så enkelt att lyssna på demonerna som lovar henne att smärtan försvinner om hon blöder. Hon skulle se det vackra blodet, känna den fysiska smärtan och endorfinerna döva mörkret. Hon vet att demonerna skulle tystna om hon bara gjorde som de sa.

Men hon vet också att de inte kommer lämna henne en sekund om hon återigen börjar lyssna på dem, återigen börjar göra som de säger och åter börjar duka under för deras vilja.

Den lilla ängeln Vet egentligen att allt är psykiskt, det Går att få bort.

Hon Måste Bara Ignorera Det!

Men ska sanningen fram så vill hon inte ignorera det. Hon har inte skadat sig på över ett år, hon har vart duktig. Hon Vill göra det igen... hon vill jaga bort mörkret och få tyst på demonerna bara en liten stund... bara en liten stund. För nu finns det ingen prins som kommer med ljus av kärlek till henne. Han är långt borta....

Idag har den lilla ängeln vart en snäll och duktig storasyster   

Det är inte alltid som den lilla ängeln är så snäll emot sin lillasyster men ibland får hon för sig att vara snäll.

Det vi har gjort är att vi har fixat en blogg till systeryster

Ni borde kolla in den, riktigt snygg blev den.

Väldigt Emelie om jag får säga det själv

Adressen är:

www.princessEmelie.bloggplatsen.se

Älskling och Alex har vart med varann i en vecka nu, en vecka av underbar lycka

Erick du är mitt allt och jag älskar dig så mycket!!   

Nu ska älsk och jag kolla film och äta chips med dipp så jag checkar jag ut

Ha det gott