Det är konstigt hur det där med människan fungerar.

Jag har det bra, jag har det jävligt bra faktiskt.

En familj som älskar mig och alltid finns där, en underbar pojkvän med en tillhörande familj där som är lika underbara de, fantastiska vänner som alltid finns i ur och skur. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv, jag har hittat yrket som passar mig och går den utbildningen som krävs för att kunna jobba med det och har livet utstakat för mig. Inget kan egentligen hindra min totala lycka av att allt kommer att gå som jag vill.... utom en sak.

En återupprepande sak som jag inte förstår varför det inte kan lämna mig.

Mitt mörker, mina demoner, min destruktivitet.

Nu har det åter kommit igen, mitt mörker som försöker dra ner mig i den ändlösa brunnen av mörker, kyla, destruktivitet och ensamhet.

Men Jag Vill Inte! Jag Mår För Helvete Bra Nu!

Mörkret skiter som vanligt i vad jag vill. Demonerna använder fula trick och lockar med de som är farligast för mig. Mitt gamla begär och beroende av att skära mig...

Hela dagen idag har jag fantiserat om rakblad som kan förstöra min kropp, som får blodet att rinna, som ger den gamla kicken som gör att jag mår bättre.

Och det är Sjukt!

För vet ni.... det är snart 2 år sedan som jag fick mitt senaste återfall. Två Hela År Sedan!! Jag borde vara fri, jag tycker jag förtjänar att bli fri!

Men nej.... Och för er som tror att man är skär sig för att vara emo och att man inte alls kan bli beroende så är det fel.

Låt mig förklara. Definationen av ett beroende är att man måste öka dosen för att få en kick. När man skär sig så skickar kroppen ut endofiner och adrenalin. Endofiner gör att man mår bättre och adrenalin dövar smärtan m.m Det blir alltså en kick av det hela. En endorfinkick. Man blir alltså beroende av endorfiner och ju mer man skär sig desto mer van blir kroppen och då måste man öka dosen.

Första gången man skär sig så räcker det oftast med ett snitt för att få en kick.

När det var som allra värst för mig kunde jag skära mig upp mot 40 gånger under en dag och sova utan att skära sig först fanns inte på kartan!

Men nu har det gått nästan två år sen sist, jag har ett bra liv.

Så varför kan jag inte sluta vara så jävla destruktiv?? Jag vill för helvete slippa den här skiten.

Jag vill inte vara ett svin som fräser för minsta lilla, tar illa upp för minsta lilla och är orationell. För det enda jag kan göra är att uthärda för till slut ger alltid demonerna upp och jag blir åter mitt gamla vanliga jag men det gäller att folk runt omkring mig ska stå ut med.

Kan det vara så som min älskade säger? Att jag kommer att få återfall om och om igen tills jag har något som verkligen verkligen håller mig kvar i livet. En livsförsäkring som han kallar det. För min älskade vet ganska mycket om vad som har hänt i mitt liv, inte allt, och han säger att det inte skulle förvåna honom om mörkret får tag i mig och får mig att falla så djupt att jag faktiskt återigen försöker ta livet av mig. Han säger att han alltid finns för mig men att han inte kommer känna sig helt lugn fören jag har denna "livsförsäkring" för då vet han att mörkret och demonerna aldrig kommer få mig.

Men jag vill bli av med dom Nu!!