Det är verkligen farligt för den lilla ängeln att lyssna på musik som på något vis är deprimerande. Detta eftersom hon är så psykiskt instabil som hon är så faller hon så otroligt lätt.

Trots det faktum att den lilla ängeln har fått det bästa som man kan önska sig, kärlek, ljus kärlek, varm kärlek

Så kan hon ändå inte glömma mörkrets kärlek, det mörka, det onda, det osäkra. Hon kan inte glömma kärleken till sina destruktiva leksaker. Trots att hon vill det, trots att hon har sin underbara familj med moderskeppet i spetsen som hon älskar mer än något annat, trots att hon har sin pojkvän som älskar henne trots alla hennes mörka sidor, trots att hon har alla sina vänner som faktiskt orkar stå ut med henne när hon faller....

Att vara psykiskt instabil är inte bra, jag känner hur mörkret åter sluter sig om mig. Säger åt mig att jag inte har någon rätt att vara så lycklig som jag är. Att jag måste fokusera mer på problemen som jag har.

Jag känner hur kroppen längtar efter blodgjutelse, att återigen få känna det vassa, vackra, kalla rakbladet mot huden igen.

Vi tror att vi vet varför den lilla ängeln så enkelt faller ner i mörkret av musik som berör henne på ett deprimerande sätt. Det är för att hon tar för mycket på sig tror vi. Trots det att hon vill finnas för alla människor som hon känner som mår dåligt, och hon känner många som gör detta, så klarar hon inte av att ta på sig hur mycket som helst. Hon borde faktiskt få vara odelat lycklig någon gång utan at behöva oroa sig för den personen eller den andre personen som terroriserar henne med sina problem. Hon borde få fokusera på sitt eget liv ibland också. Men eftersom det är den lilla ängeln som vi faktiskt pratar om så kan hon ju inte det. Hon Vill finnas för alla personer runt omkring henne som hon älskar så otroligt mycket. Och det är trots allt så att den lilla ängeln har aldrig brytt sig speciellt mycket om sig själv. Hon hjälper andra i första hand, finns det något kvar henne själv så Kanske hon kan hjälpa sig själv sedan. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Jag är faktiskt lite orolig. En låt drog ner mig och nu är jag nere. Trots att jag kommer att få träffa min underbara familj och pojkvän imorgon så är jag ändå nere. Jag hoppas att det inte stannar. Det är höst/vinter nu och Alex blir alltid nere då. Hon blir alltid otroligt deprimerad då, hon tänker alltid på rakblad och destruktiva saker när det är höst/vinter. Iår så har den inte kommit, iår så har hon haft sin pojkvän som har dragit upp henne. Men nu kansk den kommer? Nu kanske Erick eller moderskeppet inte kan dra upp mig?

Jag minns på den tiden då jag på julafton satt och skar mig, det var min egen julklapp. Bara tanken på jul, nyår och alla jävla födelsedagar som är nu i december som nalkas med stormsteg ger mig ångest. Sån jävla ångest att det kramar sönder mitt hjärta.

Men kan jag göra något åt saken? Nej det kan jag inte. Folk runt omkring säger att jag ska tänka positivt, att jag inte behöver köpa presenter och uppvakta de jag älskar. MEN VAD ÄR DET NI INTE FATTAR?! JAG VILL GÖRA DET OCH DE FAKTUM ATT JAG INTE KAN GÖRA DET GER MIG ÅNGEST!!!

Och det faktum att det snart är ett år sedan som Hemlighet nästan våldtog mig gör inte saken bättre heller. Såna minnen kommer till mig när jag åter hamnar i mörkret. Demonerna påminner mig, de låter mig aldrig få vara ensam. Få glömma. Få gå vidare. Demonernas största mål är att ha ihjäl mig, de kommer aldrig lyckas med med ibland undrar jag. Demonernas röster skriker åter i huvudet på mig.

Jag vill gråta, men kan inte. This sucks!

Jag kan inte förneka det. Jag är rädd att jag nu när jag en gång har fallit, inte kommer kunna ta mig upp igen fören ljuset och livet åter kommer tillbaka.... det är flera månder tills dess

Vilken tur att man fortfarande har kvar sina antidepp tabletter ifall de skulle behövas...

Nu checkar jag ut